...

Alltid finns det små människor i världens som behöver hävda sin existens. Människor inlåsta i sina egna föreställningar utan möjlighet att utveckla något som kunnat bli fantastiskt vackert. En bekantskap, en sund kontakt, kanske till och med en vänskap och längre än så. Jag har lärt mig att inte låta mig påverkas av deras negativa kraft. Jag vet att jag står högt över ett sådant lågt och meningslöst destruktivt beteende.

Ofta beror detta på en tydlig sårbarhet. Man tar ner garden och blir direkt mentalt antastad. Man känner sig inte längre speciell. Dum. Som om att man aldrig behövts. Alla timmar man lagt ner på att lära känna varandra lyser med sin frånvaro. Precis som svikaren.

Men om dessa småsynta människor inte reagerar så. Och i det fallet inte är småsynta längre. Utan väldigt märkbart öppna och drivande.

Hur reagerar jag då?
 ---

My head screw things up sometimes. Feeling oddly schizo.